Har en konstig känsla i hela kroppen, går nästan inte att beskriva. Liksom full på känslor men ändå tom. Känner för att bara gråta i timmar, men samtidigt känner jag mig lycklig. Hur går det ihop? Livet rullar på alldeles för rba just nu. Men samtidigt inte alls. Allt går åt helvete och allt går fantastikt. Jag antar att det går bra på vissa håll och dåliga på andra.

Känner mig varm i hela bröstkorgen, en underbar känsla. Men samtidigt så känns hjärtat för tungt för att bära. Vad är det här? Det är sjukt.
Tänker på så mycket saker, bra saker och dåliga.

Jag är så jävla glad över att saker mellan oss två äntligen, efter nästan två år, börjar ta fart. Mer fart än innan iallafall. Men samtidigt gör någonting ont, så smärtsamt så att jag inte ens kan öppna käften för att säga någonting om det. Det känns rätt, så rätt. Men det känns som jag kommer sluta här ensam och tårfylld i slutändan iallafall. Så osäker, men ändå så trygg i dina armar. Allting är komplicerat..

Ska sova nu, kommer bli skönt, underbart skönt. Att få blunda ett tag, och slippa allt. Upp halv 5. Pusspuss på er..

Nu är det jobbigt, som förra gången. Inte bara lite, utan riktigt jobbigt. Så jobbigt så jag nästan blir ledsen, riktigt jävla ledsen. Den enda anledningen till varför jag gör det här är för DIG MAMMA, och för alla som påstår att kag aldrig kommer kunna sluta. Som säger att jag alltid kommer vara en riktig rökare. Ni som inte ens känner mig som person och tror att jag inte kan kämpa för något. Men framför allt för dig mamma.
För jag vet hur beskiven du skulle bli, och även om det får mig att må skit så kommer jag försöka. Men den här känslan i kroppen hugger mig sakta bit för bit i ryggen. Begäret, tankarna, känslan.
Jag fantiserar om hur jag öppnar ett helt nytt paker. Drar bort plasten runt om den, öppnar den, tar upp en cigarett, luktar på den, nästan smakar på den, känner hur mycket jag har saknat den, gräver fort fram en tändare i fickan, och tänker, ÄNTLIGEN. Och drar in ett djupt jävla bloss. Men i verkligheten så tänder jag den aldrig..

Nej det här är fan inte lätt, och börjar känna som sist, att man blir så jävla påtvingad..
Fan det här, FAN FAN FAN FAN FAN! jag vill gräva ner mig någonstans längt in i en skog där ingen hittar mig igen. Jag fattar inte hur en jävla skitsak som man försöker med kan få allting att kännas helt värdelöst. Dra åt helvete!

"Jag orkar inte med henne längre"
Du kunde inte göra det här på ett snyggare sätt va? Du kunde inte göra det här på ett mer förudmjukande sätt, du kunde inte bry dig mindre. Från att vara "ditt allt" och från att säga "vi två föralltid" så ändrade du allt på några sekunder. "det kommer aldrig bli vi igen, aldrig".
Tack så jävla mycket. Men vet du vad? Det är du som har trampat ner mig blodig på marken under den här tiden, och alla jävla gånger jag låtsas vara blind för att inte kunna se alla dina nackdelar. Jag saknar allting vi hade, men jag är så jävla glad att jag slipper just den falska sidan av dig. Den som hade så svårt för att hålla ett löfte, den som bara förändrades från den underbaraste personen i världen till den krångligaste jag någonsin träffat.
Och din fasad som du så stolt försöker hålla uppe som den "roliga och vänliga" personen kommer inte hålla speciellt länge till. Tro mig, du håller redan på att falla. Precis som du fick mig att ramla ner på botten.
Det är inte DIG jag behöver längre, jag kan klara mig utan dig. Jag behöver inte gråta efter dig. För jag klarar mig så jävla bra här. Och vet du vad jag är riktigt jävla stolt över? Att jag fortfarande lyckas hålla båda fötterna på jorden medans du aldrig har lyckats med det. Även fast det inte är ditt fel till varför du är såhär, så har ALLA, precis ALLA, en spärr. Men du vill bara inte hantera den.
tyvärr älskling, but you have to face the truth. Tänker inte ta skit längre av dig, för vi ligger verkligen på så jävla olika nivåer.
Du är på lvl 1 och jag på lvl 100, head shot. Det är du som dör nu. nolla.

smärtan sträcker sig, den tar verkligen vara på varje millimeter i kroppen, den vill trycka ner mig, hata mig, få mig att göra något dumt, dra ner mig längst ner i näringskedjan, göra min värdelös och oduglig. Smärta, det kan tolkas på så olika sätt. Smärta som när man ramlar och slår sig, smärta över saknaden som man vet aldrig kommer tillbaka, smärtan som kan vara läskigt skön, som tränsingsvärk, eller sex, man vill att den ska fortsätta men ändå sluta. Oavsett så finns det alltid där, den där jävla smärtan, på ett eller annat sätt. Varför?

Fan vad jag mår dåligt just nu, vet redan hur kvällen kommer bli. Idol nu, sen datan ett jävla bra tag, allt för att undvika stunden innan man ska sova, när känslan av att man är så jävla ensam kryper fram och tårarna sprutar, hemska jävla känsla.. Jag gissar på att jag somnar kl 1 inatt.. Helvete. Jag som har skola imorgon.. Skola. Skjut mig. Orkar inte mer! FAN VAD LIVET ÄR VÄRDELÖST!

Att hålla tillbaka tårarna är en livsutmaning. Om jag låter fasaden gå sönder så håller det på allt för länge. Ta 3 djupa andetag, lugna ner kroppen och hjärnan. Undvik hjärtat, tänk med hjärnan. Du vet att det här är bäst, utan hjärtat så kommer du klara det.
Så förlåt till alla eftersom jag kan uppfattas som jävligt otrevlig och elak, men jag lämnar mitt hjärta bakom mig för ett tag. Hjärtlös var ordet.
Ut och ta en jarre nu.

Förresten, varför kommenterar ni inte era fuck faces?

Kom precis hem, vänster armen går knappt att hålla upp för att skriva på tangentbordet, höger knät är missbildat av blåmärken och gör ont som in i helvete. Så allt är precis som det ska vara. Lyssnar på wild world med cat stevens. Tänker på dig. Ska snart kolla om de finns någonting att äta, är egentligen inte hungrig men behövs efter träningen.

Skolan idag gick sådär, tufft och eländigt. Tårar, samtal, ilska. Jag är inte svag bara för att jag gråter. Jag agerar bara som en normal människa skulle göra i den här situationen, dessutom behövs det för att kunna gå vidare. Ja, gå vidare, det var där vi va.. När man känner sig som stabilast så kommer någon och ger dig en rak jävla höger i ansiktet, så faller du tillbaka där du började, släpp inte garden, va stark. Ett slag bakåt, en steg närmare förlusten. Kämpa nu!

 

Saknaden och ilskan just nu är omöjliga att kombinera med varandra.
Hjärtat början banka, hjärnan fylls med tankar.
Det finns ingenting som kan stilla min gråt.

Du känner min sårbarhet, och du väljer att slå till när du kan göra illa mig som mest.
Va det här en plan? Va det din hämnd mot mig? För du visste att jag va så lätt.
Förödmjuka, såra, trycka ner, göra lycklig, få hennes anförtroende, allt om och om igen.
Och vet du vad älskling? Grattis, för du lyckades verkligen. Du satte pilen mitt i prick, full pott!
Att le längre existerar inte, att se längre gör jag bara när jag sover, att låtsas längre funkar inte.

Jag är inte som förut gubben, men du får gärna tro det. Jag är inte den som tänker ge upp nu.
Om du hade varit tillräckligt stark och stabil som mig så hade vi klarat det här, but guess what? det är du inte, men du kan bli. Kämpa med det, för du kommer komma långt om du ger allt. Det vet jag.

Jag tänker inte gå till första bästa, jag "känner" inte för någonting längre. Den enda jag känner för är dig, och det vet precis varenda jävla människa på den här jorden förutom DU. Vakna upp och kolla på mig. När jag säger att jag älskar dig så menar jag det, det gäller bara för dig att ta till dig de.

Jag vill inte kyssa någon annan, jag vill inte hålla om någon annan, jag vill inte få tröst av någon annan, jag vill inte röra någon annan, jag vill inte knulla någon annan. Och vet du varför? För jag känner fuck inte för det! Oavsett hur jävla många gånger du har trampat ner mitt hjärta och jag har gråtit för dig så kommer jag alltid älska dig.

Det va som hon sa "du har förlåtit honom gång på gång, om inte han kan göra det den här gången, så kan inte du göra så mycket. Du har visat att du ångrar dig, och om inte han kan se det, så får du låta det vara"

Hur fan ska man kunna låta saker bara vara? Kan du förklara det för mig? Nej jag tänkte väl det.
HORA