Jag vill inte vara rädd
men jag vet att det alltid slutar i tårar
varför får jag höga förhoppningar när jag vet hur det blir?
Jag känner mig som ett skal, som är fyllt av besvikelsen, saknaden, alla frågor, sorg, hat.. Men vart är svaren och bekräftelsen? När och hur ska jag känna mig uppskattad? Det här känns omöjligt.
Så jävla sårbar. Så jävla trött på det här. Vill bara lägga mig på backen och hoppas på att någon kommer och hoppas på mitt huvud så jag slipper alla bekymmer.
och nu sitter jag här och gråter, tar tårarna aldrig slut? Jag frågar det varje gång.. Men får aldrig svar.
Du kommer aldrig förstå, hur ont det här gör. Hur ledsen man kan bli över sånna här skitsaker.

Godnatt världen. Hoppas vi aldrig ses igen.