Jag vet inte vart jag ska börja.
Vi är som universum du och jag, man vet aldrig när vi kommer ta slut, ingen vet det. I ett universum där det finns så mycket frågor, hat och kärlek.
Alla gånger jag har slängt på luren när vi har pratat i telefon, eller dom gångerna när vi pratat i timtal in mot natten så att man försovit sig dagen efter till skolan, dom gångerna jag skrikit till dig så mycket så du trott att jag skulle döda dig om jag såg dig. Jag skrattar när jag tänker på det.
Känns som att jag säger det till dig allderles för sällan, att jag älskar dig. Du är den som alltid varit min klippa att luta mig emot. Det är dig jag har ringt alla gångerna då jag kännt att jag aldrig mer vill vakna upp, dom gångerna då jag trott att jag stått ensam på den här jorden. Men då har du lyft mig upp på ett eller annat sätt. Du har alltid sträckt ut din hand för att hjälpa mig..

Fan vad jag har varit förbannad på dig genom tiderna, men du vet väl att det är för att jag bryr mig? För du har ju inte alltid varit så snäll där i början. Jag tyckte ju faktiskt om dig i smyg, och du förblir alltid något extra!

Tror inte du inser hur mycket jag finns här för dig. Jag kommer alltid göra det, precis som du för mig. Det är alltid du som har sagt att jag ska ringa om någon är elak, eller att jag ska säga till om jag är ensam ute på natten och behöver skjuts hem, du som alltid sagt att jag kan ringa när som helst. Och det värmer! Om det är någon jag känner mig trygg hos så är det du.
Hoppas du vet att jag pratar om dig nu, för vi ses inte så ofta.. Vi som har sagt att vi ska ses ett tag nu, när?! Och när ska du flytta hit? Jag som hade tänkt att vara din duktiga städare (jag håller på att lära mig), och vara den som alltid plingar på när du verkligen inte vill att jag ska komma, så när du öppnar så står jag där med världens jävla smile och charmar upp dig som vanligt ;) Och du kan inte säga nej.
Hihi.

Jag älskar dig J! Du är viktig för mig!