Nu är det jobbigt, som förra gången. Inte bara lite, utan riktigt jobbigt. Så jobbigt så jag nästan blir ledsen, riktigt jävla ledsen. Den enda anledningen till varför jag gör det här är för DIG MAMMA, och för alla som påstår att kag aldrig kommer kunna sluta. Som säger att jag alltid kommer vara en riktig rökare. Ni som inte ens känner mig som person och tror att jag inte kan kämpa för något. Men framför allt för dig mamma.
För jag vet hur beskiven du skulle bli, och även om det får mig att må skit så kommer jag försöka. Men den här känslan i kroppen hugger mig sakta bit för bit i ryggen. Begäret, tankarna, känslan.
Jag fantiserar om hur jag öppnar ett helt nytt paker. Drar bort plasten runt om den, öppnar den, tar upp en cigarett, luktar på den, nästan smakar på den, känner hur mycket jag har saknat den, gräver fort fram en tändare i fickan, och tänker, ÄNTLIGEN. Och drar in ett djupt jävla bloss. Men i verkligheten så tänder jag den aldrig..

Nej det här är fan inte lätt, och börjar känna som sist, att man blir så jävla påtvingad..
Fan det här, FAN FAN FAN FAN FAN! jag vill gräva ner mig någonstans längt in i en skog där ingen hittar mig igen. Jag fattar inte hur en jävla skitsak som man försöker med kan få allting att kännas helt värdelöst. Dra åt helvete!