Jag har vandrat här allt för länge utan mening. Gått tills fötterna blödit och jag fallit till backen, hjälplöst. Ingen hörde när jag ropade. Som ett skal förträngde jag allt. Ilskan tog över innefrån, ingenting kunde stoppa mig nu. Jag var störs, bäst och starkast. Jag tog inte skit av något.
Sårad ett antal gånger nu, av familj, vänner och kärleken. Trots rakbladen och ätstörningarna så log jag på utsidan. Jag var ensam hela tiden, vandrandes på den här fucking stigen utan något slut. Ingen återvändo längre.
Började inse vad livet egentligen betydde med min bästa vän R vid in sida så stod jag på mig och kände mig älskad. Men alla goda stunder har en vändning som vanligt och vi blev som alla andra efter komplikationerna som uppstått. Så kom du, lycklig och kär. Kunde visa att jag var glad på riktigt. Men efter solen så kommer stormen igen och vi rasade till botten tillsammans. Hur kan man hjälpa någon upp när man ej har några krafter kvar? Tårarna är borta nu, det kommer inga flera. Jag känner hur jag växer innombords till den gamla hemska personen.
Vad är rätt, vad är fel? Hur vet vi? Jag chansar bara nu och hoppas att allt blir bra. Det va hade är inte värt att kastas bort. Men det kanske var du som gjorde de först? Vill bara ha tillbaka dig som du va förut, varför gick du fel väg?
Som som stöttade dig i allt du gjorde och kämpade intill de sista, tydligen så räckte inte de. Du sumpade mycket men känslorna var kvar. Helt plötsligt frågade jag mig själv hur mycket skit jag pallar ta. Fuck det här jag är ingen jävla dörrmatta. Kom eller stanna, för många chanser har sumpats. Jag älskar dig jag hatar dig och jag älskar dig igen. Mitt minne kan inte radera alla stunder som vi spenderat. Mitt huvud kan inte förstå vad fan som hände. Det är inte samma person. Känns som jag har vart i två förhållanden utan att avsluta de första. För du ändrades.
Don't look back, det är vad jag försöker sträva efter. Men vi har sagt att detta inte är slutet. Men det gör så jävla ont och jag får ta dagarna som dom kommer. Men det är svårt när hjärnan står still.
Ingen lycka, ingen sorg, inga tårar, inga skratt. Barea ett jävla streck över livet.
Vägen som vi går på har fan inget slut.